Volvo ÖV 4

Skärtorsdagen, den 14 april 1927, lämnade den första Volvobilen tillverkningsbanan med försäljningschef Hilmer Johansson vid ratten kördes den ut genom fabriksportarna kl. 10.00 på förmiddagen.  

    Arbetet med att få ihop bilen hade föranletts av ett hektiskt arbete under hela natten. Enligt utsago kom de sista delarna för att få ihop bilen, med tåget från Stockholm under natten.
    Utseendemässigt var bilen i serieutförande till stora delar lik föregångarna i provserien. Detaljer som hade ändrats mellan bilar i serie- och provutförande var till exempel; Hjulen, som nu var av en annan typ med träekrar och lösa fälgbanor. Hjulen var nu 20 tum, till skillnad mot provvagnarna, där hjulen var 21 tum. Däcken var av fabrikat Trelleborg Ballong med en dimension av  29×4.75×20, mot tillval kunde man erhålla dimensionen 29×4.95×20. Strålkastarna var inte längre avrundade i bakkant, utan var nu rakt avskurna. Ett blått emaljmärke hade monterats på kylaren, där det stod Volvo. Provvagnarna hade en tank under motorhuven och bensinen rann då med självtryck till förgasaren. På seriebilar var tanken placerad baktill i vagnen och förgasaren försågs med bensin via en vakuumtank som placerats på torpedväggen i motorutrymmen. Man hade nu bytt ut den ursprungliga magnettändningen till batteritändning, tillverkad av Bosch. På provvagnarna hade man haft stora problem med insugnings- och avgasgrenrör, som gick sönder. Lösningen på problemet var att på serievagnar tillverka insugningsröret i ett stycke med avgasgrenröret. Fördelaren var monterad ovanpå motorn och hade försetts med manuell reglering, som komplement till den automtiska tändningsinställningen. Motorn på provvagnarna var upphängda i tre punkter. På serievagnarna ändrades det och  motorn var upphängd på fyra punkter. På motorerna i seriebilar införandes  trycksmörjning av lagren, vilket gjorde motorn betydligt tystare och stryktåligare. Vevaxeln var trelagrad och hade ram- och vevstakslager med 55 mm i diameter, till skillnad mot 40 mm som i provmotorerna. I provvagnarna hade man även problem med läckande topplockspackningar, för att lösa det problemet ökades topplocksbultarnas diameter från 10 till 11 mm. Kolvarna av gjutjärn hade lättats, eftersom de i serievagnarna var av bättre kvalitet och kunde därför tillverkas i ett tunnare material. Bakaxeln var försedd med spiralskurna drev enligt Gleasonsystemet, som avsevärt dämpade det oväsen, som man framfört synpunkter på hos provvagnarna.

    Provvagnarna hade smeknamn tre namn känner vi till Sjöjungfrun, Jakob och Trollungen, de andra sju vagnarna är osäkert vad de kallades.  Namnet Jakob förekommer väldigt frekvent, när Volvohistorien berättas. En del personer menar att Jakob var den första bilen som kom ut från monteringsbanan.  Det stämmer inte för Carl-Einar Abrahamsson, som arbetade på fabriken berättade att när provvagnarna testades, var Jakob  en av de tio första provvagnarna, och att den var svart. Det finns gamla fotografier som visar en svart bil, som troligen är Jakob. Jakob har namnsdag den 25 juli, och det kan vara så att bilen döptes till Jakob för att den blev färdigställd  just på Jakobdagen. 

    Den första bilen i serieutförande lämnade fabriken på skärtorsdagen, i veckorapporten noteras det att två vagnar hade tillverkats, således lär två vagnar tillverkats i stort sätt samtidigt.
     Disponent Gunnar Håkansson i Sandared utanför Borås, lär ha beställt sin bil redan i augusti 1926,  och fick mottaga vagn nummer två. Vagn nummer ett lär ha levererats till Stockholms återförsäljare Ernst Grauers på Brunkebergstorg, och vagnen tillsammans med olika komponenter, som vagnen bestod av, visades i Stockholm redan på tisdagen efter påskhelgen.  Enligt den information som spreds i pressen gick försäljningen bra, de vagnar som såldes  i Stockholm skulle levereras i augusti månad. För att Volvos återförsäljare skulle få ett exemplar av den nya vagnen, behövdes ett 30-tal tillverkas och distribueras ut.  En del direktorder som lagds innan bilen kom i produktion behövde också tillverkas och levereras.

    Med sin fyrcylindriga motor hade bilen måttliga fartresurser. Toppfarten angavs optimistiskt till 90 km/tim, lagom marschfart var däremot 60 km/tim. Motorn hade sidventiler med stående ventiler på högra sidan av gjutjärnsblocket, som målades svart. Cylinderdimensionen var 75×110 mm, vilket gav en cylindervolym på 1.944 cc. Kompressionen var i förhållandevis låg (4,9:1) och motorn gav 28 hk vid 2.000 varv/min.  Kylning av motorn skedde enligt termosifonmetoden, utan vattenpump, och motorn var försedd med en trebladig kylfläkt som drevs via en läderrem. Insugningsröret och avgasröret var nu gjutet i ett stycke för att förenkla förvärmningen och på denna monterades en 30 mm Solex-förgasare, som lämnade bränsleblandningen till parvis placerade insugningsportar. Motorerna producerades vid Pentaverken i Skövde.  Bilen var utrustad med bromsar endast på bakhjulen med bromstrummor och invändiga bromsbackar, men som tillägg kunde bilen extrautrustas med färdbroms även på framhjulen. Hand­brom­sen påverkade en trumma på kardanaxeln bakom den treväxlade växellådan, som var sammanbyggd med motor via en nio tums enskivig torrlamellkoppling. Växellådan tillverkades av Köpings mekaniska verkstad. Kardanaxeln var försedd med knutar av Hardytyp. Framaxeln var tillverkad i hejarsmitt stål, axelavståndet var 2850 mm, spårvidden 1300 mm och halvelliptiska bladfjädrar var monterade både bak och fram. Karossen var öppen  och Volvo ÖV4 hade plats för fem personer och levererades med en fyradörrars kaross med en trästomme av ask och rödbok som var klädd med plåt, vilken lackerades i en mörkblå nyans. Skärmarna lackerades svarta 

    Bilarna tillverkades i ”Nordkulan”, som fabriken kallades. Sextio monteringsarbetare  monterade bilarna vid den primitiva tillverkningsbanan. Man räknade med att kunna producera fem bilar per arbetsvecka. På bottenvåningen i byggnaden monterades chassierna. Ramarna färdigställdes, varpår fram- och bakaxlar och hjul monterades. Bilen rullades sedan längs monteringsbanan, där de olika delarna monterades. En våning upp låg karosseriverkstaden där trästommarna från Åtvidaberg monterades samman i giggar. Även på detta våningsplan hade man upprättat en monteringsbana, där karossen rullades från monteringsstation  till monteringsstation, under arbetets gång. I måleriverkstaden fick vagnarna en första grundmålning varpå de slipades. Karosserna sänktes sedan ned med vanliga rep till bottenvåningen, där de  lackerades och polerades, var på den slutliga monteringen genomfördes. När chassi och kaross förts samman, monterades slutligen inredning, instrument och el-utrustning.

     Volvo hade redan i februari 1927 släppt ut sin första trycksak med information om den nya bilen. På framsidan visades kylaren med järnmärket tvärs över, och emaljmärket där det stod Volvo saknades. Inuti foldern fanns två bilder på den öppna vagnen, båda bilderna var naturligtvis på en av prototyperna, med hjul utan ekrar. Vagnen var troligen en av de senaste tillverkade, eftersom den hade den typ av skärmar som serievagnarna senare hade.